Brev till de som inte längre ler, del ett
21 Juli 2010 - 12:14
Hejsan!
Nu blev det ett ganska lång uppehåll igen. Ber om ursäkt för det, men jag har haft en del saker att ta hand om.
Varför saknar man sakerna runtom en så oerhört mycket när de är borta?
Varför uppskattar man dem så otroligt mycket mer?
Varför ser man allting så klart och tydligt när det är för sent?
Detta är någonting som de flesta känner igen alltför väl.
Men trots det, så slutar det alltid så.
Varför kan man inte uppskatta sakerna/personerna runtom en fullt ut medans de är runtom en?
Nu tänker jag revolutionera mitt liv.
Jag ska uppskatta allting runtom mig som om det inte fanns någon morgondag.
Nu kommer ett par rader till en av de viktigaste vännerna jag någonsin haft.
Petra
Jag vet att detta kommer många år för sent och du tänker säkerligen; "Varför just nu, efter all dessa år?"
Jag ber om ursäkt. Jag skulle ha lyssnat på dig vännen.
Jag skulle ha tagit hand om dig.
Du bad om hjälp och jag fanns inte där för dig.
Du bör veta att det är ett misstag jag aldrig någonsin kommer upprepa.
Tämligen försent, jag vet. Förlåt.
Jag undrar hur du har det och hurvida du kan förlåta mig.
Hoppas dock att du har det bra. Det är det minsta du förtjänar.
Saker går ganska bra för mig.
Jag har lyckats få tag på två arbeten. Inget av dem är någonting någon oss ville ha. Men det är jobb iallafall.
Samt så försöker jag leva mer efter dina syner än jag gjorde förut.
Jag vet att jag inte kommit och besökt dig ännu.
Sanningen är den att jag inte vågat.
Men snart så min vän. Snart så ses vi igen.
Men tills dess får du ha det så bra som du möjligen kan.
Du kommer alltid vara älskad och aldrig glömd av mig Petra.
