Ler'anior Cele'stil

Long time, no see

'Ellu!

Nu är vi tillbaks här.. Igen.

Ska försöka börja blogga aktivt. Har inte gått sådär extremt bra tidigare. Men någon gång ska väl vara den gången man lyckas. Right?

Så vad har hänt?

En jävla massa.

Jag bor på hotell i Borlänge. Trivs helt okej, måste jag medge.

Även om det känns ganska litet ibland dock.

Jag finner mig själv i kärlekens ömma famn och kunde inte trivas mer.

Har även ett jobb i Karlstad som väntar på mig, såfort jag funnit ett boende där.

Har varit vaken i 12 timmar nu. Är snuskigt sugen på att gå och lägga mig, men har bestämt mig för at dygna. Så vad gör man inte? Jo, man sitter vaken och tänker på allt och inget... Som vanligt. :P

Så nu ska jag fördriva tiden lite mer med en cigarett, en Heroes of Newerth-match, rollspelstankar och en dusch innan Alexandra kommer hit. :)

Auf wiedersehen! ^^

Brev till de som inte längre ler, del ett

Hejsan!

Nu blev det ett ganska lång uppehåll igen. Ber om ursäkt för det, men jag har haft en del saker att ta hand om.

Varför saknar man sakerna runtom en så oerhört mycket när de är borta?

Varför uppskattar man dem så otroligt mycket mer?

Varför ser man allting så klart och tydligt när det är för sent?

Detta är någonting som de flesta känner igen alltför väl.

Men trots det, så slutar det alltid så.

Varför kan man inte uppskatta sakerna/personerna runtom en fullt ut medans de är runtom en?

Nu tänker jag revolutionera mitt liv.

Jag ska uppskatta allting runtom mig som om det inte fanns någon morgondag.

Nu kommer ett par rader till en av de viktigaste vännerna jag någonsin haft.

Petra

Jag vet att detta kommer många år för sent och du tänker säkerligen; "Varför just nu, efter all dessa år?"

Jag ber om ursäkt. Jag skulle ha lyssnat på dig vännen.

Jag skulle ha tagit hand om dig.

Du bad om hjälp och jag fanns inte där för dig.

Du bör veta att det är ett misstag jag aldrig någonsin kommer upprepa.

Tämligen försent, jag vet. Förlåt.

Jag undrar hur du har det och hurvida du kan förlåta mig.

Hoppas dock att du har det bra. Det är det minsta du förtjänar.

Saker går ganska bra för mig.

Jag har lyckats få tag på två arbeten. Inget av dem är någonting någon oss ville ha. Men det är jobb iallafall.

Samt så försöker jag leva mer efter dina syner än jag gjorde förut.

Jag vet att jag inte kommit och besökt dig ännu.

Sanningen är den att jag inte vågat.

Men snart så min vän. Snart så ses vi igen.

Men tills dess får du ha det så bra som du möjligen kan.

Du kommer alltid vara älskad och aldrig glömd av mig Petra.

Back on track!

Hejsan!

Efter ett års uppehåll från bloggen, bestämde jag mig idag för att återuppta skrivandet igen. :)

Mycket har hänt under detta år.

Lite för mycket för att jag ska få ner allting på ett ordentligt sätt.

Jag hittade lyckan i augusti, emot alla mina förväntningar. Dock så tog den slut 19/05-10. För tolv dagar sedan, med andra ord och jag har spenderat dessa tolv dagar med att försöka hantera panikångesten. Men nu känns det som jag har den under kontroll.

Det har även varit väldigt mycket rollspelande under detta år.

Ska inte gå in i för många detaljer, men rollspelen har verkligen blivit helt underbara.

Har även påbörjat skrivandet på en andra och tredje fantasybokserie nu också. Där den ena baseras på min rollspelskampanj och den andra bara är 'random fantasy'. Jag förväntar mig att första boken är klar inom åtta-nio månader och kommer finnas tillgänglig på diverse ställen.

Förra månaden lyckades jag även få tag på inte ett, utan två deltidsjobb! :D

Ett av dessa är hos Nordic Fundraising som värvare på dagtid. Det andra är som telefonförsäljare för CCVattugatan3, som är inhyrda av Egmont.

Det kanske inte är världens bästa arbeten. Men det ger mig yrkeserfarenhet, någonting att göra om dagarna och jag tycker faktiskt att det är ganska underhållande att arbeta med. :)

Jag var även ner till Malmö i slutet på förra sommaren. Malmö stad hade väldigt intressant arkitektur och trevliga människor. Dock så fick man panik när man insåg hur pass platt det är där nere. Inga skogar, inga berg och inga sjöar. Bara ändlösa fält. Så, Malmö är en stad jag bara kommer ha sett en gång i mitt liv. :)

Det är väl det jag har gjort under denna tid, i stora drag. :P

Så för att plocka upp lite gammal anda, så avslutar jag detta inlägg med 'Dagens tanke', som följer:

"Eftersom vi har den ultimata fryspunkten någonstans ute i rymden, där det är så pass kallt att atomer fryser till is och som vi alla vet, så expanderar is och därav kommer i kontakt med nya atomer hela tiden. Vad händer då när den ultimata fryspunkten sluktat hela universum eller kommer isblocket slitas itu på grund av de olika gravitationerna, kommer blocket att 'falla' och sedan slå i någon form av botten?"

Och som vanligt, avslutar jag det hela med ett citat från en Enslavement of beauty-låt: "The heaven cracks and all my fears unite!"

Taggar: Leranior

Rollspel

Hejsan!


Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här igen.

Jag har helt enkelt saknat motivation att skriva här, med allt tråkigt som hänt på senare tid.

Men nu är jag här igen och det är det som räknas. :)


Vad har jag haft för dig under tiden då?

Det är lite av varje faktiskt.

Jag har spenderat en hel del tid vid olika rollspelsmöten, en del har varit underbara, andra har varit si-sådär.

Samt så har jag fått leda mina kampanjer vidare, vilket jag är väldigt glad för.

Så sent som igår gav Patrick mig sin ärliga kommentar om en av mina kampanjer och den löd såhär:

"Din kampanj är den kampanjen som är roligast och den jag mest ser fram emot att spela just nu."

De orden värmde gott i min mig, då jag har en tendens till att tvivla på mina egna kampanjer. :)


För övrigt måste jag ta detta tillfälle i akt och berätta om vad Axxe lyckades med under ett av spelmötena.

De skulle färdas igenom ett magiskt tunnelsystem och får en mäktig SLP (SpelLedarPerson) med sig, vid namnet Nakora.

Hela bunten spelar goda hjältar, medans Nakora är en kroppslig inkarnation av ondska.

Vilket givetvis leder till en hel motsträvighet från Nakora.

Men efter lite om och men, inklusive helt underbara stunts (Där man beskriver sin handling i detalj och målar upp det, för att få bonusar) så lyckas han få Nakora att falla för honom.

Här följer ett exempel på hans stunts:


"Ni är fager som natten.

Mystisk som döden.

Tag min hand och förena våra öden."


Det där kväded innehöll en rad till, som jag inte minns.

Hur som haver, så bestämde sig Nakora för att ta hans poesi på allvar och ordagrant förenade deras öden. :P


Dock så blev jag väldigt sur över det hela, då Nakora har en underbar personlighet, vilken förrändrades lite, på grund av känslor för Axxes karaktär. :P

Föreställ er detta, så förstår ni nog hur FEL det är: Lek med tanken att Sauron skulle vara kär i Eowyn och hänga efter henne som en svans, ge upp hela sin kampanj emot världsherravälde och utföra 'gulliga' gester emot henne, samt att han skuttar omkring, såfort han är i hennes närhet.

Det går emot all logik! :P

Nej, nu orkar jag inte skriva mer denna gång.

Jag får skriva ett klagoinlägg någon annan dag. ;)

"Of fair virgin, spread thy angel wings and crown me for being a madman!"

Taggar: Leranior Rollspel

Uppdatering

Hejsan!

Nu har det varit tyst här ett litet tag igen. Jag ber om ursäkt för det, men det har varit väldigt kaotiskt runtom mig på senare tid.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig om en del saker som har hänt.

Vi tar dem i turordning:

Först blev jag hotad av en person jag varit vän med i många, många år.

Inte direkt någonting jag tyckte var alltför roligt.

Som ett svar på det placerade jag en polisanmälan,  eftersom det är inte rätt att gå och hota folk, speciellt inte sina "vänner".

Detta hände tisdagen den andra Juni.

Den sjätte Juni, blir jag informerad av Maxine om diverse tråkigheter, bland annat att hon tycker det vore bäst om vi bara var vänner.

Vad gör man i den situationen?

Inte direkt så man kan säga; "Nej! Vi ska vara tillsammans!" - Så mja, jag är ganska insomniatisk, panikslagen, chokerad, sårad, besviken. ledsen, fast över allt detta ligger min apatism, som ett 'underbart' lock.

Jag hade problem att lita på folk tidigare.

Jag har inte vågat spekulera över hur svårt jag kommer ha för att lita på folk nu.

Som tur är, har jag fortfarande ett par vänner som jag vet att det går att lita på.

Vänner som funnits där förut, vänner som inte går att ersätta och som framför allt finns där nu med.

Ett enormt tack till er, för att ni hjälper till, står ut med mina humörsvängningar, samt min apatism.

Nej, nu får det räcka för idag.

"Beschlagen, getreten, bespuckt unt belacht.

Die flammen dem leiden ein ende gemacht."

Musiktolkning

*OBS* Jag skulle redigera inlägget lite halv tidigare och då tyckte bloggboken att detta skulle vara dagens inlägg. Medans det i själva verket är ett från förra året. :\ *OBS*

Under tisdagen funderade jag en hel del över låttexter, vad som får oss att älska ett specifikt stycke ur en låttext (eller hela texten) och hur vi kan relatera till texten.

Jag tror inte att man kan uppskatta musiken till fullo, om man inte kan relatera till låtens mening.

"I hold the fire within myself.

Years I've walk in the coldest winds.

Through the deserts of sand and snow.

The time is passing and I know...

That I'm wasting my time.

Destroying my dreams.

I'm dividing into the bottomless seas.

From sorrow and pain I find my strength.

The more pain I feel, the more I see.

Now I'm watching my life flowing in the dark.

Like streams of fear running through my heart.

And it's wearing me down until I'm gone.

Soon I'll join the endless whirl of stars."

Wintersun - Starchild

Enligt mig är stämmer den texten fullständigt.

Desto mer smärta (Fysisk smärta, psykologisk smärta, sorg, ledsamhet, depression, negativitet) man känner, desto mer ser man.

En person som inte har gått igenom någonting riktigt svårt i livet, har ingenting att relatera till om någon kommer till den för stöd.

Varigenom denne inte kan förstå problemet och därigenom inte kan hjälpa personen som kom för stöd.

Vilket i sin tur kan leda till osämja, om problemet är av en större grad.

Slutsats: Om man inte upplever enorm smärta, kommer den söka upp en, förr eller senare, i den värsta formen; Att förlora en vänskap, någons tillit eller att man inte är tillräcklig.

Med andra ord: För att undvika smärta, måste man erfara smärta.

"I treasure the sadness.

The only friend in a world of foes.

And I remain alone.

Reaching an all time low."

Enslavement of beauty - I treasure the sadness

Även detta citat stämmer till punkt och pricka enligt mig.

Är man riktigt ledsen och inte har någon som kan relatera till det hela, så blir ledsamheten din enda vän i en värld fylld av fiender.

Jag tror att alla har kännt så minst en gång i sina liv, att man är ledsen och att det inte finns någon hjälp att få alls.

Det är utifrån det stadiet som den här logiken föds.

När man börjar 'tycka om' och accepterar sin ledsamhet, känner man sig inte lika ensam längre, vilket leder till att man drar sig för att gå tillbaks till de gamla vännerna, för att slutligen nå bottnen på en djup depression, där alla vänner lämnar en för att man är så miserabel.

Låter väldigt hemskt, jag vet.

Men det är fortfarande en oförnekerlig sanning.

Men hur är det då med positiva låtar?

Jo, givetvis gäller samma regel där också.

Men det komiska är att positiva låtar är svårare att relatera till, då positiva känslor skiljer sig enormt från individ till individ, medans melankoliska känslor är näst intill snarlika.

Jag känner inte riktigt för att dra upp positiva exempel, då det mer eller mindre är dömt till att misslyckas.

Men om ni vill höra mina syner på de låtarna, så kan ni få höra dem utanför bloggen. :]

Objektiva texter då?

Texter som varken är negativa eller positiva.

Hur fungerar det med dem?

De relateras till på en annan nivå, det kan ha med rollspel, minnen, intressen, familj och vänner, med mera.

Om jag skulle spela en låt för en asexuell person, som handlade om handlar om köttets njutningar och hur underbara de är, så skulle den personen med högsta sannolikhet inte gilla låten.

Den kan dock tycka om det instrumentella eller sångaren/sångerskans röst. Men det är en annan historia.

Det här har kännts ganska meningslöst, om jag ska vara ärlig. :P

Det hela har gått ifrån att dela med mig av min syn på det hela, till en grundläggande förklaring till saker och ting, vilket är ganska patroniserande.

Jag ber om ursäkt för det.

Det är inte min mening att vara patroniserande eller nedlåtande.

Millan: "Det är hälsokontroll på måndag!"

Edvin: "Hälsovad?"
Millan: "Hälsokontroll!"
Edvin: "När då?"
Millan: "På måndag. Är du döv eller?"
Edvin: "Död? Åh herregud, tänk om de dödförklarar en! Ligga i en kista och äta mask, fyfan!"

Taggar: Leranior Musiktolkning

Aj aj aj aj!

Hejsan hejsan.

Nu har jag inte skrivit något nytt inlägg på ett par dagar och jag ber om ursäkt för det.

Dock så har jag en valid anledning till detta och hon heter Maxine Zaar och hon får ganska mycket av min uppmärksamhet. :)

Hur som haver så har jag haft det jättebra fram tills imorse, då jag vaknade med ganska extrema bröstsmärtor.

Jävla skevbyggda bröstkorg till att göra ont vid olägliga tillfällen, vilket medför ett dåligt humör, när man redan är rörelseförhindrad på grund av smärta!

Nåväl, jag har haft lite funderingar på en operation på senare tid, men inte riktigt kännt sådant behov som jag gör just nu.

Så det blir till att kontakta diverse personer, samt att googla lite efter information om vad man skulle kunna göra och vad det skulle kunna kosta.

Men nog om det, blir till att göra det bästa av situationen och agera därefter. :)

Taggar: Smärta Leranior

Teleporteringsteori

God morgon!

Runt klockan 00:00 imorse pratade jag och Maxine (<3) i telefon och en väldigt intressant maskin nämdes; En fax som kan teleportera folk, där mottagaren måste acceptera 'överföringen', för att förhindra inbrott, med mera. :)

Jag har nu spenderat ungefär tio minuter med att tänka igenom det här tre gånger och kommer fram till samma svar:

Det enda som egentligen är svårt i den processen är att bryta ned materia till energi.

När det är gjort, sköts det som att skicka information via ett nätverks och när personen ska materialiseras igen, så tar man den första processen omvänt. :]

Dock så finns de klassiska riskerna som förmodligen alla har sett i någon film eller tecknad serie någon gång under deras liv, att någon del inte kommer med.

Men det skulle bara kunna ske om man inte bygger ned materian, utan försöker skicka allting i en enda stor bit.

Dock så vore det ganska pinsamt och förödande om mottagaren får ett strömavbrott precis när den accepterar överföringen.

Det enda citatet jag kan komma på som skulle passa i den situationen är; "That's it. I'm fucked!" :P

Men jag ska klura lite mer på detta innan jag säger varken det ena eller andra angående min teori, för det är just vad det är; En teori.

Om någon skulle vilja ta sig tiden att diskutera detta lite mer ingående med mig, så är det bara att informera mig om det i en kommentar, varefter vi hittar en metod att diskutera det. :)

Nåväl, nu orkar jag inte skriva mer just nu. :]

"Aj jävlar! Nu är det värre än när det var som värst och då var det inte bra!" //Edvin

Taggar: Teori Leranior

Sömnlös natt

Hejsan!

Efter att ha pratat med min älskling fram till klockan fem imorse, bestämde jag mig för att gå upp och uträtta en sak innan jag skulle sova.

När jag väl utfört handlingen, så kom jag på att jag inte sett den nya filmen jag laddat ner. (Fy på mig!)

Tänkt som gjort!

Efter jag sett den, ansåg jag att det var dags att se Bleach 221 igen, medans jag ändå höll på.

Klockan var då 07.08 när jag lade ihop datorn för att sova och drömma sött. Trodde jag ja...

Det hela urartade sig väldigt tidigt.

I drömen var jag en relativt ny medlem i en S.T.A.R.S-styrka.

För er som inte är insatta i diverse polisiera/militära termer, så står S.T.A.R.S för 'Special Tactics And Rescue Squad'.

Hur som haver, så hade en väldigt stor byggnad blivit avspärrad av polisen och en stor folkmassa hade samlats runt avspärrningen.

Inom husets väggar hördes plågade skrik, som fort blev tysta när de väl hörts till.

Min grupp anlände till platsen via helikopter, när vi väl har kommit ur helikoptern relokaliserar den sig till en åker ungefär tre kilometer bort, där den ska vänta på våran extrasion.

När helikoptern tagit luft igen, förflyttar vi oss emot polisen som är ansvarig för 'brottsplatsen' för att få en uppdatering och utvärdering om 'brottsplatsen'.

Informationen vi får är väldigt vag.

Någonting med vandrande döda i ett okänt antal, okänt antal invånare/arbetare, samt så blir vi ombedda att inte infiltrera byggnaden.

Men eftersom vi tillhör en S.T.A.R.S-styrka så vore det att gå emot våra order och våra ideal, så vi tackar för varningen, men informerar om att vi har ett jobb att utföra.

Vi tar oss fram till huset, där Jamie, den enda tjejen i styrkan hittar ett källarfönster, stort nog för att vi ska ta oss in i.

Eftersom hon var 'fyndaren' av fönstret, så får hon äran att sticka in först.

När hon är halvvägs in, hör vi ett skrik ifrån henne och hon dras hastigt in i källaren.

Utan att så mycket som tänka vad jag gör, så dyker jag in i källaren och 'avnjuter' ett fall på två och en halv meter, innan jag landar på det kalla duschgolvet.

Lamporna i rummet är tända och det jag ser är vad som påminner om ett omklädningsrum.

Det finns höga skåp med numreringar och en låsmekanism, samt en sammanlänkad bänk vid foten av skåpen, lokerad i en ungefärlig knähöjd.

Det som skiljer detta rum ifrån ett ordinarie omklädningsrum är att det är blod överallt och inget spår av Jamie.

Efter ett par sekunder kommer de övriga tre medlemmarna av styrkan in i rummet och vi säkrar rummet, utan minsta spår av Jamie, förutom vad släpspåret i blodet på golvet, som leder ut igenom en stängd dörr kan berätta för oss.

I min impulsivitet tar jag täten, fast besluten att hitta Jamie.

Vi öppnar dörren och mycket riktigt finner vi Jamie liggandes på golvet, med tre djupa upprivna sår som löper nedåt från vänster axel till höger höft.

Gruppledaren rör sig fram till Jamie och kollar efter en icke-existerande puls medans vi andra säkrar rummet.

Detta rum är ett duschrum, som innehåller betydligt mycket mindre blod.
Ledaren ber Micke och Adde att göra en kort svepning av utrymmet och de delar upp sig, i gången som delar sig framför oss.

Det tar inte lång tid innan vi hör ekot från deras mp5:or ljuda längst korridorerna, följt av två korta skrik och två dunsar.

Både jag och ledaren funderar över vad i helvete som händer, drar upp våra mp5:or och väntar.

Efter en minut eller två, kommer två väldigt nerblodade personer fram från varsin gång och går emot oss.

Vi ber dem upprepade gånger att stanna och identifiera sig själva, utan att få något svar.

När de befinner sig sju meter bort avfyrar min ledare ett skott i benet på den ena, utan så mycket som minsta reaktion.

Detta är något som ingen av oss anser trevligt, så vi sätter varsin kula i personernas hjärtan, vilket visade sig vara minst lika fruktlöst som att skjuta dem i benen.

Eftersom jag i mina tidigare dagar spelat Resident evil, så testar jag en teori i ren desperation, nämligen att skjuta dem i huvudet.

Vilket mycket riktigt fungerar!

När vi hade möblerat om deras ansikten en aning, så delar även vi upp oss för att leta rätt på Adde och Micke.

Vi finner dem liggandes på golvet, även de utan puls, fast med bitsår istället för rivsår.

Vi sätter varsin kula i huvudena på dem redan där, då vi är medvetna om att vi inte har utrustning med oss för att hantera en sådan här situation och befinner oss för långt ifrån ett advancerat sjukhus för att hinna dit i tid.

Vi möts upp i duschrummet kort därefter igen och beslutar oss för att det är dags att utrymma lokalen, skaffa förstärkning och 'lösa' det här med fler mannar.

En sak som förundrar oss båda, är att Jamies kropp numera är försvunnen och vi båda fruktar över att vi kommer behöva sätta en kula i även hennes huvud, när vi går in i omklädningsrummet.

Med ett par djupa andetag rör vi oss in i omklädningsrummet, som till våran förvåning är tomt.

När min ledare står vid fönstret hör vi ett väldigt gällt skrik som väldigt snabbt blir starkare och fram tomma intet dyker Jamie upp, med en vild blick i ögonen och knuffar omkull våran ledare.

Jag sliter upp min mp5:a till axeln och avfyrar tre kulor emot Jamies huvud, till att finna att de bara glider igenom det utan den minsta effekt.

Då hoppar hon över ledaren och sätter sig gränsle över honom.

Synen därefter var hemsk.

Jamies kropp rörde sig för att hålla ned våran ledare, medans ett par grön-röd-skimrande armar med långa klor istället för naglar syntes ur hennes axlar, samtidigt som man kunde ana en effekt av samma kaliber vid hennes huvud.

Scenen som utspelade sig framför mig tänker jag inte detaljera, men det var väldigt otrevligt.

Alledess innan hans skrik av smärta tar över, så skriker ledaren åt mig att fly.

Jag avfyrar fem skott till, för att se samma resultat och förstår att det är lönlöst, så jag tar min flykt till fönstret och kommer ut i samband med att min ledares skrik upphör.

Jag springer emot tältet där vi blev informerade om läget, grabbar tag i en radio, kontaktar våran 'bas' för att begära förstärkning.

När det är gjort, ser jag till att skildra folkmassan som bildats, inte genom ord, eftersom ord väldigt sällan fungerar emot folkmassor och denna var inget undantag, så det fick bli en kort salva avfyrad emot himlen.

Precis efter salvan blivit avfyrad, slås dörrarna upp och ungefär 30-35 av de sega varelserna flödar ut i olika riktningar.

Jag spenderar resterande skotten i mitt nuvarande magasin, samt mitt andra magasin med att ta ned dem en och en, men jag inser att jag har för några kulor för att hantera dem alla och alla andra idioter med vapen skjuter dem inte i huvudena.

Jag drar upp min fältkniv och springer in för att få tag på vapen som bitna poliser har tappat.

Där vaknade jag, måttligt kallsvettig och minst lika trött som när jag lade mig...:\

Nu har jag delat med mig lite och hoppas att mitt första blogginlägg var intressant att läsa. :)

För övrigt så inser jag nu att det är 48 timmar till ultimat lycka! <3

Nåväl, nu ska jag inte fylla ut det här med saker orelaterade till min dröm. :)

God morgon och skål på er! :)

Taggar: mardröm Leranior